men...på riktigt?

för första gången i min karriär som gruppträningsinstruktör kör jag en morgonklass. 06.45. en vanlig vecka så kör jag ju klass, duschar på gymmet och går till jobbet. inga konstigheter. men förra veckan skulle vi roadtrippa, björnen och jag, så jag skulle köra klassen, åka hem och duscha och sen skulle vi dra. inga konstigheter där heller.

men jag går på tunnelbanan, sitter och läser hela vägen till min station. går av, men lite på "fel" ställe, så att jag går av där det är bara en dryg meter till en vägg. där en måste ta antingen höger eller vänster för att komma runt till trappan. kliver ur vagnen och håller på att dundra rakt in i sälen. well hello. jag tvärnitar, backar, typ dansar på stället för att inte bli sedd. går bakom hela vägen till trappan, bakom i första trappan, och verkligen SPRINGER förbi i gången mellan första och andra trappan. fortsätter gå i trappan, trots mjölksyreben, allt för att få avstånd emellan oss. om han såg mig? ingen aning.

men allvarligt. det måste a)sett VÄLDIGT lustig ut för övriga resenärer att se min lilla dans på stället. och b)alltså...hur löjligt är det att jag beter mig så? att jag inte bara kan säga "hej" och låta det bero? nästan 40 år gammal och kan inte säga hej till ett ex. det är ju lite fånigt, det är det. men lik förbannat - nej, det går inte. på riktigt, det går inte.