Det är dagen före min födelsedag. Jag fyller 30 och jag har planerat och bjudit in några vänner på fest. De kommer, de flesta av dem och jag kunde kanske bjudit in fler som också hade kommit men jag hade så svårt att bestämma mig för vilka att det inte blev så. Jag tror att det blir en fin kväll.
Men den här kvällen umgås jag med klumpen i mitt bröst. Den har suttit där sen någonstans i mars-april och om jag hade trott att den skulle försvinna under sommaren, var jag naiv. Runt midsommar var jag så spröd att jag grät om jag var tvungen att prata om mig själv och mitt liv och som jag skrivit förut har den där gråten kommit och gått.
Under en sommarvecka på en ö var den helt borta, kanske för att jag var tillsammans med min syster som det är ren nonsens att försöka förställa mig med. Kanske för att jag fick bada obegränsat i havet, kanske för att jag fick springa varje gryning och sova djupt varje natt. Kanske för att jag fick sitta med tre personer jag tycker mycket om och skriksjunga med i låtar som It's my life med Glee Cast och susa fram i en bil solnedgång på småvägar i sommarlandskap.
Men så kom regnet och semesterslutet och nu är den där igen. Klumpen och gråten. När jag vaknar gör jag det med lätt oro i magen. Ingen förväntan inför den nya arbetsdagen, bara motvilja och trötthet. På kvällen lägger jag mig allt tidigare, för att få sova. För att läsa bloggar gör mig ledsen. För att läsa facebookflöde och scrolla instagramflöde gör mig avundsjuk. Andra människor verkar lyckliga och även om de inte är det så verkar de göra skoj saker i alla fall. Det gör jag med, men jag är inte lycklig för det.
Jag vill att folk ska lämna mig i fred så att jag kan gråta utan att få tröst och frågor.
Jag vill ha folk omkring mig eftersom det är svårare att gråta då.
Jag vill ha någon att prata med men jag vill inte prata och jag vill bli omhändertagen men klara mig själv.
Jag är för stolt för att be om hjälp och vill inte tynga andra med mina problem.
Jag är hungrig och trött men jag är inte sugen på något att äta. Lusten till mat och till matlagning är borta och det stressar mig att sommaren med alla fantastiska råvaror kommit och gått utan att jag gjort något.
Förra veckan frågade en vacker och snäll man som jag tycker otroligt mycket om, om han fick följa med mig hem och jag sa nej eftersom jag inte orkade med att ha nån i min lägenhet och fick panik vid tanken på att börja ligga med någon och sedan ångra mig.
Jag går tidigt från fester och vandrar under trasiga gatlyktor upp till min lilla lägenhet och om jag inte låtsas må lite bra ibland kommer jag att bli helt isolerad.