Jag har inte ens varit inne här under semestern. Än mindre tagit mig tid att skriva.
Semestern fortsätter en stund till.
Ömsom vin, ömsom vatten. Det är vad jag skulle årets semester. Det känns uselt att gnälla när vi ha haft ett sånt otroligt väder. Men ärligt, det har gett oss lite semesterproblem. Vi hade planer. Vi tänkte göra saker. Men med två bilar där ACn funkar dåligt i ena bilen och inte alls i den andra, så har vädret verkligen inte varit till vår fördel. Att åka bil långa sträckor har inte varit något vi längtat efter. Bara 15 minuter och Tusse är helt plaskvåt där hon sitter i baksätet. Grodan klarar det lite bättre. Men vi har valt att stanna hemma. Istället för att åka på zoo. Åka på aktiviteter. Och allt vi hade på plan.
Vill inte gnälla.
Menar inte att gnälla. Men någonstans inom mig bor en arg person. Som vill något som jag inte får till. Det känns så jävla surt att erkänna. Gå omkring på semestern och vara sur och arg. För det mesta håller jag det på en hanterbar nivå. Men så plötsligt exploderar jag.
Önskar jag kunde säga att detta var den bästa semestern. Men det är inte så. Inte riktigt.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte