Sista valsen - Skeppsholmen 2 aug 2014

Egentligen vet jag inte om jag har ord. Jag har känslor. Massor av känslor. Igår, när K åkt hem och jag satt ensam på balkongen med Peters musik i öronen grät jag. Som en barnunge. Tårarna och snoret rann. Förmodligen all spänning som släppte. Han tar sig in i mitt hjärta med sin musik.

K och jag tog oss ut till Skeppsholmen med Djurgårdsfärjan. Campingpallen jag köpt för alldeles för mycket pengar hade jag inte med eftersom de förbjöd sånt på festivalen. Jag försökte beveka och förklara varför men utan framgång. "Det finns många sittplatser på plats. Någon gör säkert plats för dig om du förklarar" Mmm eller hur?! Jag förberedde istället med linimentplåster på ryggen och värktabletter. Förvånande nog gick det väldigt bra med tanke på att jag stod på benen i närmare 9 timmar.

Väl på Skeppsholmen anslöt de andra i gänget och vid 18-tiden tog vi plats framför scenen. Det gjorde att vi fick höra både Jenny Wilson och Anders Wendin (Moneybrother). Den sistnämnde var en glad överraskning. Måste visst ta och köpa några plattor.

Bara minuterna innan Peter klev upp på scenen smällde till och jag blev på en sekund yr och illamående. Spänningen i kombination med alldeles för lite vatten, antagligen. Jag kallade till mig en av vakterna och frågade om det fanns möjlighet att få vatten eftersom jag mådde dåligt. Det gjorde det. Han fyllde på min vattenflaska 4-5 ggr under de dryga 2 timmarna konserten varade och kollade några ggr om jag var ok. Utan den hjälpen hade de fått dra mig över kravallstaketet.

Konserten. Åh herre jisses! Jag hade lite svårt att njuta fullt ut första delen av konserten pga illamående, yrsel och ett par fulla störiga brudar bakom mig (som vakterna var på flera ggr) men sen, när jag blivit något piggare, och brudarna äntligen skärpt till sig så.. JÄKLAR!!! Karln är.. Underbar. Fantastisk. Magisk. Kärlek. Och bandet sen - jamen snälla. De hade bara repat i två veckor, och inte ens varje dag, och det var så otroligt tajta. Peter kan med en liten handviftning styra dem. OTROLIGT samspelta.

Halvvägs in i spelningen börjar bandet spela låten "Det som håller oss vid liv". Peter vet hur viktig den texten är för mig och pekade med hela armen mot mig, såg mig bestämt i ögonen och mimade nåt i stil med "Nu SJUNGER du!" . Jag svarade med en slängkyss och sen SJÖNG jag!!!

"Så fortsätt längta, hitta mod
Våga hoppas, våga tro
Tro på drömmar, ta ett kliv
Vält den värld du lever i
Och var en galning, var naiv
Det är det som håller oss vid liv"

Enligt K som stod strax bakom mig, trodde de störiga brudarna till en början att han pekade på dem. När de insåg att det var mig, tappade de hakan. En av dem skrev en kommentar på hans instagram om den "hemska människan" han gjorde "tummen upp" till trots att hon (jag) klagade och gnällde på dem (bad dem att inte luta sig mot mig och att inte slå mig i huvudet. Det var trångt men fanns tillräckligt med plats att stå för sig själv) fast de bara var "fulla av kärlek" (..och en jäkla massa alkohol..) En av dem vinglade runt till den grad att vakterna tvingade henne dricka ett stort glas vatten. Vägrade hon skulle hon få lämna publikhavet.)

Så här efteråt är det fortfarande svårt att ta in vad jag varit med om. Jag är så jäkla lycklig över att äntligen sett honom, och att det var vad många säger hans bästa nånsin. Samtidigt sörjer jag att det verkar vara hans sista. Jag tror iofs att han kanske gör något mer om några år. Men om han inte gör det så har jag iaf upplevt denna.

Aftonbladets Markus Larsson skrev en recension som beskriver på pricken hur makalöst det var.

Tänk om ni bara kunde se mitt hjärta..


http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen/article19308281.ab