Det lilla livet

Åh, vad jag glömmer bort att skriva. Men jag lever. I två veckor var jag i San Francisco. På stipendium! Fatta lyxen. Det var obeskrivligt fantastiskt, men det bästa var faktiskt att komma hem till mina barn.
Mina barn. Vi bor i vår tvåa, men det går bra. Jag drömmer fortfarande om ett litet hus med halvtrappor, ett badkar och en liten täppa. En liten förstukvist att dricka kaffe på. En pytteliten gräsplätt eller bara en trätrall att ställa krukor med tomater och kryddväxter i. Någon blomma. Jag är inte så kräsen. Något lite grönt, att peta med och titta på medan jag sitter där på trappsteget med en kopp kaffe mellan händerna.

Tills det blir sanning fortsätter jag att trivas i min charmiga stora tvåa, med mina charmiga två stora barn.

Och både mitt ex och jag har träffat nya personer. Jag har träffat en skäggig yngling utan barn, i en annan fas i livet. Utmaningar, förstås. Förälskat, konstigt och svårt, mysigt, underbart, bråkigt.

Livet. Jag gillar det.