Ovissheten

Det går en dag i taget, som pappa brukade säga när syrran och jag undrade hr han orkade och hur han hade det när mamma blev sämre och sämre. Och han hade så rätt, det går en dag i taget.
Jag önskar att han levde, bland annat för att det skulle var skönt att få prata med honom om det här, hur man klarar den här ovissheten - eller vissheten, för en sådan finns det ju också... det slutar bara på ett vis, frågan är hur, och när. Fast samtidigt vill jag ju inte veta. Jag vill inte veta om det är dagar eller veckor eller månader eller år kvar. Det är ju inte säkert att han dör före mig heller - vem som helst kan ju falla död ner när som helst, det har man ju sett minsann. Men jag vill faktiskt inte dö före honom, framför allt för att jag inte vet hur han skulle klara sig då. Mer hemtjänst skulle han ju få, och så klart skulle väl både hans och mina släktingar titta till honom ibland, men alla de där små sakerna som jag gör hela tiden - vem skulle göra dem? Han skulle bli förfärligt ensam.
För det mesta går det ändå ganska bra. Dagarna är fyllda med sysslor, sysslor som jag måste göra eftersom han inget klarar längre. Jag grubblar inte så mycket, det är ju ingen idé. Det får bli som det blir, helt enkelt. Jag kan inte göra mer än vad jag gör.