Allt är bajs

Kära hypodea. Än är jag inte mogen att släppa dig även om jag förvaltar min plats på ett bedrövligt sätt.
Jag har liksom åkt in i någon slags livskris, efter att ha seglat på rätt bra i en hyfsat jämn nivå ett bra tag. Det har varit kriser under året men de har mest sammanfallit med att barnen har kommit eller åkt, pms och mens... Och det har varit så i en dag. Tolv timmar. Sen har det varit förbi. Jag har inte varit ledsen i en vecka i sträck som nu.

Det händer grejer som är jobbiga, helt enkelt. Skitjobbiga. Och mitt i det står jag och vadar i min skit och tänker att allt på jorden är mitt fel. Jag är fel, jag är ful, jag är tjatig, jag är dum, missnöjd, kritisk, bitchig, nojig, osäker och så vidare.
I all oändlighet. Stjärnstopp.
Jag känner mig osäker på mitt jobb, liksom hukar lite i korridorerna fast det går bra, fast jag sitter i mitt egna rum nu, fast min lön är högre. Kraven är högre, och luddiga, och jag sitter här och är rädd, frusen och osäker.

Jag är icke alls suicidal men känslan nu är mest att jag vill försvinna. Att jag inte ger någon någonting bra, vettigt. Jag är ful från insidan och ut, kommer aldrig att vara nöjd eller tillfreds, jag är rutten, en för känslosam mamma, och så vidare. Känslan är nästan konstant att jag vill lägga mig i en grop eller gå ut i skogen tills alla dessa känslor försvinner, tills lugnet återvänder, tills jag inte känner så här längre, tills jag känner mig trygg och glad.

Svartsynt, ja visst, och jag har gråtit varje dag, jag har sån ångest att den travar iväg med mig hela tiden.

Men jag försöker vara en doer mitt i alltihop. Jag gick och slingade håret. Har beställt tid för ansiktsbehandling, jag har gått och kollat upp om jag kan ta bort ett par födelsemärken i ansiktet som jag HATAR, och det verkar inte vara nån big deal, det är inte särskilt dyrt eller krångligt. Men mitt ena barn blev upprört. "MEN MAMMA det är ju en del av dig! Det kommer bli konstigt! Ska du PLASTIKOPERERA dig?" och hur försvarar man det? Jag sa att jag har hatat mitt födelsemärke på hakan halva mitt liv och om det nu går att ta bort det så vill jag göra det. Fine.
Jag har gjort cellprov och jag har lämnat blodprov inför ett läkarbesök för min krånglande mage (för 1166:e gången i ordningen), jag har rensat hela skafferiet på återvinningsgrejer, jag har köpt födelsedagspresenter till min mor, jag har köpt shorts till mina barn eftersom vi åker utomlands om ett par veckor.

Jag har kollat upp en samtalsperson, och skickat ett första mail. Håll tummarna för att denna person kan hjälpa mig att bringa ordning i jaget och självkänslan och vad som är vad.

Så. Jag är en doer. Men en ledsen doer.