bröllopsplanering

Gud vad jobbigt det är. HATAR all denna planering och allt som måste fixas - jag menar inte enkla grejer som klänning, bröllopstårta och lokal och sådana grejer, utan mer allt jobbigt skit som vilka papper man måste fylla i för att äktenskapet skall vara giltigt i mitt hemland, hur fan gör man en hindersprövning (tydligen ett måste enligt kyrkan där bröllopet kommer äga rum), och det värsta av allt... vem skall man bjuda?

Mamma har redan börjat bjuda in släktingar och ignorerar helt ogenerat min ENDA regel: INGA BARN. Jag vägrar släppa in skrikande ungar i kyrkan där jag äntligen skall få gifta mig efter alla dessa år av misslyckad dating, ett fejkat "convenience"-äktenskap, och massor av drama som till slut bara övergick i en mild acceptans att just det här antagligen inte var något jag skulle få uppleva.

Så, jag betackar mig från att få hela min vigselceremoni saboterad av skrikande småbarn. Bara det faktum att de befinner sig i kyrkan och kan börja skrika närsomhelt är stressande nog, varför jag föredrar att förbjuda dem helt och hållet bara för att vara på säkra sidan.

Förutom det har jag inga som helst krav.

Majoriteten av alla närvarande kommer ha gemensamt att de inte känner mig eller vet något om mig, förutom det de väljer att se/inbilla sig, trots att de varit en del av mitt liv i över 30 år - men inte ens det kan ta ifrån mig glädjen jag känner över det här lilla, som så många bara tar för givet.

Ibland blir det verkligen inte som man tänkt sig eller förberett sig på - utan mycket, mycket bättre.