Ett säkert tecken på att jag gått över min egen gräns är att jag irriterar mej på folk i min omgivning. När jag stör mej på okända och kända för att de har gälla röster, gnäller, what ever. Nu är jag in i märgen trött efter en tuff jobbhöst med ännu en omorganisation och allt vad det innebär i form av ledsna och bittra kollegor. "Jag har gett mina bästa år till det här stället och detta är vad man får tillbaka". Typ. Och så barnets skolstart som varit en pärs och vi har fått smaka på en liten bit av hur det är med stora maskinerier som inte går att påverka. Sexåringar som har ont i magen, inte vill gå till skolan, 12 (!) olika pedagoger på en termin. Det tär på alla, och skär i hjärtat.