Älskade, jävla hora #41

"Jo, men alltså hantverkarna är ju här?".

Han såg frågande på mig. Oförstående. Uppfordrande. Det var ju ett viktigt möte han skulle på. Jag tystnade. Ilska blandade sig med besvikelse och en svidande känsla av ensamhet i mitt bröst. Med min allvarligaste röst försökte jag återigen förklara att jag inte var intresserad att ha några hantverkare runt omkring mig när jag skulle göra abort. Jag förväntade mig att han skulle vara med. Jag ville inte vara ensam. Jag ville inte göra detta på sjukhuset. Jag ville vara hemma. Med honom. Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. Jag visste inte hur jag skulle må. Läkaren hade sagt att det var viktigt att jag inte var ensam. Ifall blödningarna blev väldigt kraftiga. Eller smärtorna.

Han vred irriterat på sig och tyckte uppenbart att jag var fånig. Höjde på ögonbrynen och lät medvetet sarkasmen vara extra tydlig i hans röst när han ännu en gång påpekade att jag skulle ju inte vara ensam. Herregud. Liksom. Vad spelade det för roll om han var där? H-a-n-t-v-e-r-k-a-r-n-a var ju där och kunde ringa honom ifall det var några bekymmer.

Jag bet mig hårt i kinden för att inte börja gråta. Såg honom beslutsamt i ögonen och förklarade att det inte var ett alternativ. Han fick snällt stanna hemma med mig.

Han stannade hemma den där dagen. Under protest. Och hantverkarna fick komma lite senare. Efter lunch. En tablett och några timmar senare var allt över. Jag kom tillbaka till verkligheten från min hormonbubbla. Hantverkarna fortsatte sitt renoverande. Han skyndade iväg till sitt jobb. Som om ingenting hade hänt. Som om ingenting. Hade. Hänt.