stressnivå

Eftersom jag bröt ihop imorse när vi inte kunde hitta dotterns nycklar och jag efter att jag skällt ut henne efter noter insåg att det var jag som haft dem senast beslöt jag mig för att jag inte skulle gå till jobbet i dag. Eller ja, jag har varit en sväng till lokalkontoret och skrivit ut alla papper jag behöver läsa in mig på inför denna och nästa veckas möten. Jag har också haft lite telefonmöten och så. samt åker till Wien om några timmar så jag är inte helt hopplös.

Innan jag åker ska jag dock ringa en gammal vän till familjen som är hjärnan bakom några av de avtal som vi håller på och omförhandlar nu på jobbet. MoP har förvarnat att jag nog kommer att ringa någon gång så han lät inte så förvånad när jag ringde nyss, han satt dock och åt så jag ska återkomma om en stund. Jag själv har gått och gruvat mig för detta samtal i månader men nu är det dags... nu ska det ske. Jag vet inte varför det känns så jobbigt. Mannen i fråga är trevlig och kunnig och jag är hyfsat säker på mina frågor, det är bara att det känns så konstigt. För mig är han främst klasskompis Ts pappa och inte en gammal kollega...

Nåväl, sen vägrar Austrian att låta mig checka in på nätet men ett elände i taget.