Det sociala.

När vi fick bebisen boade vi in oss. Hade besök lite gradvis, någon om dagen. Sa att vi hör av oss när vi är redo.

Det var skönt. Det var skönt att känna att jo, gärna besök imorgon också, istället för tvärtom. Att sätta en låg ribba och hoppa över med luft och marginal.

En gång blev det fel, när sambon bjöd in sin syster som bara hade vägarna förbi och jag var trött och sur och stannade i sovrummet och kände mig låst i eget hem. Men det var en gång och ingen fara.

Men nu. Barnet är sju månader och vi har varit med; firat midsommar, gjort utflykter, fikat på stan. Och ändå känns det som om ingen frågar oss om att ses. Som att det liksom fastnat i att det bara är vårt initiativ.

Och för all del, barnet är gladast om hon får somna vid sjusnåret och det är lättast hemma. Men innan dess? Och på helgen: hela dagarna?

Jag har mina issues med att vara den som frågar jämt. Hamnar lätt i en tro att ingen egentligen vill umgås med mig. Låter då hellre bli. Men det är en väldigt dålig lösning också.