Paus från verkligheten

Det är nåt som händer med mej så här års. I helgen hade jag planerat in kul grejor med vänner, men jag bokade av alltihop. Behövde bara vara ensam, sitta inlindad i en filt i soffan och tycka synd om mej lite.

Det är inte synd om mej, jag var inte direkt sjuk eller nåt heller, men kände mej bara tömd, vemodig, lite obestämbart osocial. Och jag har gråtit i helgen. Inte för att jag varit ledsen, utan av vacker musik, av en sorglig bok, av allt möjligt som bara gått rakt in genom mitt ömtåliga skal.

För tio år sen hade jag nog stängt av, kämpat på och skärpt mej. Nu tar jag mej en ensam helg, går rakt genom vemodet och kommer ut på andra sidan, lite rödögd, lite tufsig, men rätt ok ändå.

Att vara speedad på våren har sin tid, att vara social på sommaren likaså, men hösten är min tid för att bygga ett bo längst ner i soffan och bara försvinna in i böcker och filmer.

Egentligen har det nog alltid varit så här. För många år sen när jag jobbade för mycket och alltid var stressad, då brukade jag rymma hem till KV nån helg ibland och så försvann vi in i vår drömvärld ett tag. Jag kommer alltid att älska KV för det. Han var den första jag nånsin mötte som jag kunde dela det här med.

Jag minns när jag kom från jobbet och var så slutkörd att jag bara bröt ihop. Fick en kram i hallen och blötte ner hans tröja med tårar av ren utmattning. Och sen tog han hand om mej, fick mej att vila hjärnan med annat tills jag orkade fortsätta igen.

För mej är filmer och böcker ett sätt att koppla av, fly bort ifrån mej själv och allt runt omkring. En bra bok kan fånga mej helt. Ibland kan jag känna mej helt tom när den tar slut, nästan som en sorg över en förlorad värld. Det händer inte lika ofta eller starkt längre, jag har läst och sett för mycket för att bli berörd på samma sätt som när jag var ung och upplevde det för första gången. Men det finns magi i en bra historia!