Hur vet man?

Mea 2013-10-21 14:08 (7 kommentarer)

Alltså, jag vet inte ens var jag ska börja. Men vi kan väl säga såhär - just nu håller jag på att köpa ett hus med min pojkvän. Allt gick ganska snabbt men det är ett fint hus och ur den aspekten är vi båda nöjda. Men jag vet inte om jag drabbats av kalla fötter eller nåt för det är nåt som gnager i mig och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. Hur vet man att det är rätt, liksom? Hur vet jag att det ska vara vi? Nu är det inte så att vi träffades igår och spontanköpt ett hus - vi har varit tillsammans i över 10 år men har av olika anledningar inte bott ihop än (vi har båda lite ensamvargsdrag). Men... Ja, men... Hur vet jag att det här kommer att funka? Nu kan man ju faktiskt sälja huset igen om det skulle vara så, men ja, jag vet inte (ni hör ju hur diffus jag låter!). Och hur vet jag att han är den rätte? Å andra sidan kan man ju aldrig veta det, antar jag. Det finns ju en ambition hos oss båda att vi satsar på det här (förhållande och hus) men som sagt så ligger det något och gnager hos mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Kanske tror och tänker jag att livet ska vara mer som en romcom där kärleken är översvallande och man är upp-över-öronen-förälskade nu och för alltid. Och kanske, kanske väntar jag i hemlighet på att jag ska svepas iväg av någon McDreamy. Eller så tror jag kanske att om jag skulle svepas iväg av en McDreamy så skulle jag i samma veva bli en mycket coolare person. I ärlighetens namn kan jag nu också känna att detta är ett steg i rätt riktning. Och kanske är det just det som är läskigt. Jag har bott i min lilla 2:a i nästan 7 år nu och det känns liksom som om livet är/varit "on hold" (på något sätt). Eller så tänker jag helt enkelt för mycket, alternativt har jag fått nåt slags livskris i samband med operationen.

Jag skulle gärna få lite råd men jag vet liksom inte vad för slags råd jag söker, eller om jag vill ha en försäkran om att detta är rätt, men en sådan försäkran kan jag ju inte få. Någonsin.

Äh, jag vet inte.

Anni

Kalla fötter inför stora beslut? Nåja, nu har du satt något i rörelse och det är en bra start oavsett. Om det är helt fel så märker ni det och då går det oxå att lösa. Eller så är det jätterätt?

2013-10-21 18:12:55

parva

Stora steg ska ju kännas lite läskiga, annars är det rätt konstigt. Så länge det samtidigt känns bra så är nog allt precis som det ska vara. Och känns det inte bra så kan man alltid göra något åt det, precis som du skriver.

2013-10-21 20:17:38

.jag

med risk för att låta lite carpe diem-patetisk: jag tror att det är bättre att ångra sånt man gjort än att sitta i efterhand och ångra att man aldrig gjorde det. jag gick omkring och tyckte att det där med att flytta ihop kunde väl vänta, det var ingen brådska, det funkade ju bra ändå. sen dog min bästa vän och ur den livskris som följde så kom någon slags insikt om att livet är för kort och liksom obeständigt för att gå omkring och vänta lite diffust på att någonting, oklart vad, ska kännas "rätt". och som både du och andra redan varit inne på, det är ju inte som att man skriver på ett livstids slavkontrakt där det inte finns någon återvändo. worst case scenario skulle väl vara att ni upptäcker att det inte funkar att bo ihop, och då får man väl försöka tackla det på bästa sätt.

2013-10-22 11:45:25

Jazzie

Det här är mina tankar:
Processen för förändring har satts igång. Så förändring kommer att ske. Det kommer inte gå att stanna upp och säga ”äh, vi har det bra som vi har det”. Sen vet inte jag om det är så att i din tvekan att flytta ihop gömmer sig en vetskap att du egentligen inte vill fortsätta. Att i botten av det här ligget det att du vill komma till slutet, du har bara inte riktigt kommit till full insikt. Då har du ett jobb att göra.
Men om du vet att du vill fortsätta tillsammans med din partner så tycker jag att du ska våga ta chansen. Så får framtiden visa hur det slutar.

2013-10-22 15:54:40

Jag gillar verkligen ditt andra stycke. Känslan av att livet borde vara mer som en TV-serie och att man skulle kunna vara en mycket coolare person i någon sorts alternativ verklighet.

Samtidigt tror jag att man, i verkligheten, måste kasta sig ut i det okända ibland. Den enda drivkraft för förändring som egentligen finns i mitt liv är jag själv. Och min fru förstås - hon gör mig till mer än jag skulle ha varit annars.

Det kanske är du som är din McDreamy? Du får helt enkelt svepa iväg dig själv. :-)

2013-10-22 16:34:32

alvis

Jag känner igen känslan du beskriver, och tror att det kan vara en helt naturligt reaktion inför en stor förändring. Jag har känt på liknande sätt inför stora beslut i livet och i mitt fall tror jag inte att det egentligen har handlat särskilt mycket om en tvekan inför min relation trots att jag också haft "en längtan efter något mer" och "ett liv mer som i en film". I mitt fall har jag ändå landat i en nöjdhet med det jag har och inte ångrat beslutet. Men det är bara min upplevelse, så klart..

2013-10-22 20:45:27

Mea

@Anni - jo, så var det nog. Allt känns hel annorlunda nu även om det inte blir något hus (denna gång).

@parva - det är nog så att stora steg ska vara/är läskiga. Nu har jag dock provat på det en gång och förhoppningsvis ska det inte kännas lika läskigt i fortsättningen. :)

@.jag - huvudet på spiken! <3

@Jazzie - exakt, något har påbörjats och det går liksom inte att spola tillbaka tiden nu. Men än så länge känns det bra.

@M - <3

@alvis - det är väl så att det vi har är det som vi har här och nu, och då gäller det ju att göra det bästa av saken. Ändrar sig saker och ting längs resan får man ta ställning till det där och då.

2013-10-29 16:30:03

Info

Namn: -
Född: -
Hemstad: Umeå
E-post: -
Hemsida
Medlem sedan: 2004-08-02
Antal texter: 633
Övrigt

Hur vet man?

Info

Valspråk