Det märks att det är en vecka till höstlov. Jag och mina kollegor ömsom fräser och går varandra på nerverna, ömsom kramas och snyftar lite och ventilerar vår trötthet. I år har jag sex nya kollegor och ändå lyckas allt vara exakt som det alltid varit. Min färskaste kollega och jag åkte hem tillsammans från jobbet igår, pratade ut om jobbiga saker och kände med varandra. Vi har ungefär samma syn på livet, vilket är skönt och avslappnande, och jag gillar henne massa men ändå lagom.
För två år sedan dånade N in i mitt liv med buller och brak och fick mig att omvärdera mycket som jag höll på med, med sin klarsynthet och sin bestämda, kompromisslösa uppfattning av saker. Det var bra för mig då för jag hade fastnat och det var bra att hon blev kvar ytterligare ett år för att jag skulle inse att hon hade tagit mig så långt hon kunde och att det var dags att landa igen. Nu är jag glad att hon är borta så att jag kan vara med mig själv och inte stressas runt i nya tankemönster.
Förra året funderade jag ofta på om jag någonsin egentligen var mig själv, som jag var van vid att vara. Fick jag någonsin visa de sidorna av mig själv som kändes jag? Men nu känner jag mig istället ofta rofylld och nöjd och vet att olika sidor kommer fram vid olika tillfällen och att jag alltid ändå vet vem jag är.
Jag är en person som tränar ganska ofta. Jag är en person som sjunger och pratar med hög röst. Jag är en person som gillar att stå i centrum och flamsa och fåna mig. Jag är en person som gillar att dela med mig av mitt liv och ge förtroenden men jag vet också var gränsen går till "för mycket". Jag älskar att prata strunt med mina elever och jag har ett enormt behov av att vara tyst, skriva och grubbla när jag behöver.
Och nu hamnade jag visst i lite navelskådning här? Vad jag ville skriva om egentligen, var att höstlovet närmar sig och alla är trötta. Det där läget när man hittar sina kollegor gråtande i små avskilda rum och kramar behövs en masse, tillsammans med choklad och tröst. När man själv ibland nästan går under i tankar på arbetsbördan framför sig, men hittar fotfästet med hjälp av någon som delar samma börda eller en elev som står utanför klassrummet och tecknar en gloria och vingar och pekar på en. Hjärtevarmt.
Jag har så många roliga saker framför mig också, att jag står ut med fräsande och tårar och tungt jobb.
PS.
Men! Jag har mensfinnar och de förstör nästan allt. Sorry för ytlighet, men mensfinnar och otvättat hår = topp tio osexiga saker som drar ner självförtroendet och humöret.