Lite jobbigt nu va

Jag pratade med M idag om hens separation och att hens ex ständigt upprepar (både till M och till deras barn) om hur fel M var. Det jag ser är att M och hens ex var väldigt fel för varandra - inte för att det är fel på någon av dem, det var bara kombinationen av dem som inte funkade till slut.
Och en tanke jag får när jag läser ditt inlägg är att ibland är det mod att bryta upp...

2013-10-10 16:08:10

Jag önskar att jag eller nån kunde få dig att fatta hur fel du har och hur kontraproduktivt det är med såna tankar, men jag vet ju själv hur stark den rösten är när den får fäste. Kämpa på, försök att inte lyssna på den där rösten och om det blir för tungt att bärra ensam tänker jag kanske kbt?
Och så en KRAM!

2013-10-10 17:20:09

<3

2013-10-10 19:36:12

<3

2013-10-10 20:52:17

Jag vill göra en copy på Betty. Jag tror absolut på det, det är inte ditt fel och tankarna är så hårda och skoningslösa. Kbt kan ju hjälpa dig att stoppa det där malande hjulet. Stor kram!

2013-10-10 21:13:37

Jag tänker lite så här. Att alla känslorna måste gås igenom. Och skulden är en känsla precis som sorgen, friheten och alla andra känslor som finns i ett enda stort virrevarr vid en skilsmässa. Alla känslorna finns där, och de behöver få komma ut. Nu blir det jäkligt luddigt med just känslan skuld, för den är så tung och kvävande. Sorg och glädje är lite lättare att se framför sig hur de ska få utlopp och få finnas en stund för att på sätt ta sig genom systemet och man kommer ut på andra sidan lite lättare. Skuld är väl också en känsla som det är väldigt lätt att fastna i. Istället för att låta den finnas och sen släppa taget om den så är det lätt att man håller fast och den bara går i snurror.
Att lägga skulden på sig själv är också det säkraste. För du vet vem du slår och trycker ner. Du vet vad du kommer få tillbaka av dig själv. Du vet att du inte kommer trotsa tillbaka och du kan ösa ur dig allt skit samtidigt som du bara tar emot. Det är så lätt att vara elak och orättvis mot sig själv. För man har så lite försvar. Håller med de andra, ta hjälp om du inte kan ta dig ur. Men tänk att det bara är en känsla som du ska igenom. En del av sorgearbetet, precis som du själv sa. Försök att inte hålla fast vid allt du kräks ut över dig själv just nu. Det är ingen sanning. Det är ontet som vill ur kroppen.
Och sen undrar jag hur många som just nu tittar i din riktning och tänker ”Fan att hon vågade. Varför vågar inte jag? Vad har hon som inte jag har? Varför kan inte jag ha det också? ALLA ANDRA verkar våga ta steget. Det är BARA jag som inte törs”
Kram.

2013-10-11 10:09:00

Det är tyvärr så här även vid den hyfsade sortens skilsmässor. Min var också sån. Det vänder, och det är så himla skönt när det gör det! Så klart du kan söka hjälp, i alla fall om processen gåt i stå, men annars har den sitt förlopp och man måste igenom alla faser. Been there, done that. Du är inte ensam. ❤

2013-10-11 10:31:15