How can we be lovers

- when we can't be friends?

Av och till i fem år var vi ihop. Och när det var vackert var det så ända in i helvete vackert. Men när det inte var vackert så var det faan i mig långt ifrån vackert. Sexet funkade alltid. Verkligen alltid. Jag tänkte ofta på det som att vi passade oerhört väl ihop - rent sexuellt.

Det har gått en tid sedan jag slutgiltigt gjorde slut. Perspektivet har förändrats. Och det jag inser är att jag anpassade bort mig - på alla plan. Visst passade vi ihop - på många sätt. Men när vi inte passade var det jag som skulle ändras. Endera ville jag för mycket, krävde för mycket eller så var det bara rätt upp och ner fel på mig. Aldrig någonsin att det uttalades - men känslan fanns där i mig ändå. Och när det handlade om sådant som egentligen låg utanför vår relation så drogs det ändå in på ett sätt som ledde till att jag förändrade.

Kanske är det inte så konstigt att jag, i samband med min närkontakt med väggen, upplevde det som att jag tappade bort mig. För det hade jag ju de facto gjort. Inte så plötsligt som jag trodde utan mer gradvis. Ett långsamt normaliserande av att inte vara jag ledde i slutänden till att jag inte längre kände igen mig. Jag tappade kontakten med min egen kärna - till förmån för kontakt med annan persons kärna.

Det har hänt förr och det kommer att hända igen. Men det har aldrig hänt mig förut. Inte så totalt och genomgripande. Visst, jag är mänsklig och allt sådant. Men jag har sett det hända andra och jag har reagerat på det, tänkt att det är så dumt. Så meningslöst. Ändå hände det mig.