Penny och jag. Och det är så himla kul! Igår kväll gick hon ett 300m asfaltspår med annan spårstörning de första 70m. Det gick som på räls. Himmel vad man blir stolt och glad! Dessutom blir man bara så sugen på att lära sig mer och mer om hundar och spår.
Annars är det faktiskt lite lugnare på jobbet. Skönt att hinna andas mellan varven. Det behövs för hemma känns det som det är desto mer. Sjuka barn, hundar, laga mat, handla, renovera i dotterns lägenhet, tvätta, diska och städa.