Ingen snarkar sötare än en bebis.
För övrigt är det redan oktober och påskungen är ett halvår. Den här föräldraledigheten går så fort, och än har jag inte ens varit på öppna förskolan. Eller varit borta från min unge mer än tre timmar i sträck (och det var förra veckan). Den här tanken om att börja träna igen, mer än promenader med bebisen, har inte kommit någon vart.
Tiden, jag badar i den men den går ändå snabbt. Vill inte in i tuggandet av arbetsveckor igen, inte alls. Vill vara i den här obrådskan, i solpromenader i höstfärger, i långstunderna av att bara le mot ungen.
(Är detta allt jag skriver om? Det känns så.)