Långt om det nya

Det är upp och ner. Ena stunden känns det som att jag lurat någon för att få ett så bra jobb, andra som att det här kommer aldrig att gå. Sen känns det bra en dag, allt funkar, så kommer något som är helt övermäktigt och jag blir alldeles slut.

Arbetsbördan kommer vara enorm tidvis. Samtidigt är det så himla kul att kunna göra något nytt. Och jag har en alldeles egen liten reception nu. Egen dator, eget fönster. Märkligt. På förra jobbet hade jag inte ens en egen plats att sitta på sista 3 veckorna.

Alla är så himla trevliga. Verkligen kanon! Det vill ju till att man trivs med sina kollegor när man bara har ett tiotal. En person är lite märklig. Det kommer bli konflikter där, det är jag säker på, små eller stora. Men chefen verkar vara alldeles kanon och kan förhoppningsvis stävja det värsta.

Man anställde mig delvis på grund av att jag är lite äldre och van vid att handskas med den yrkeskategorin sedan tidigare. Dom kan vara ganska speciella att jobba med, och som den servicefunktion jag förväntas ha behöver jag ju kunna samarbeta. Jag tror jag är bra på det, men om den andra personen börjar utnyttja det för mycket blir det svårt. Det får ge sig.

Om jag får stanna här vet jag inte förrän om ett knappt halvår. Jag har blivit lovad ett förhandsbesked om knappa tre månader. Vi får se. Jag hoppas på det bästa. Allt gott så här långt. Håller det i längden, vilket jag hoppas på, så har jag plötsligt hamnat i en fantastiskt mer fördelaktig situation, på så många sätt. Ekonomiskt, geografiskt, yrkesmässigt och utvecklingsmässigt.

Det kan väl bara gå bra det här?!