nä, men det är fortfarande lite strävt och kärvt här hemma. vi grälar inte, men vi är inte riktigt sams heller. vi är för dåliga på det här. vi grälar inte på samma nivå. jag tycker inte det är okej att häva ur sig vad som helst ens i vredesmod, däremot kan jag väl vara ganska rakt på sak och lägger upp argument som är svåra att omkullkasta och det gör honom frustrerad eftersom han inte kan snacka omkull mig och jag är alldeles för slipad i det här för att gå på när han plötsligt flyttar fokus till något annat än vad det handlar om. och han tycker att det spelar väl ingen roll vad man säger i vredesmod, för det fattar man (jag) väl att det inte är så man (han) menar. det är så uppenbart att man (han) inte ens behöver be om ursäkt för det, och eftersom det är så uppenbart så är det ju nästan som att man (han) redan har bett om ursäkt, och så heter det plötsligt att han minsann har bett om ursäkt men jag bara fortsätter. JAMENVADFAN liksom. då hjälper det ju inte ett skit att man (jag) är jättebra på att bygga hållbara argument när man möts av sånt där.
jaha, i alla fall, i det här grälet som startade med att jag kom hem och lackade ur för att han inte städat, fastän han sagt att han skulle göra det, så menade han på att jag minsann aldrig gjorde någonting här hemma utan bara lallade omkring med mina hobbies. jamen tack för den då. och när vi dividerade om vad som inte blivit gjort på semestern så hette det att "en vecka gick ju åt helvete för att din brorsa var här", och det känns ju sådär när den veckan är något jag och min bror ser fram emot hela året. och i år blev det dessutom bara tre dagar. och även om jag nu VET att mr S sa så i vredesmod och då eventuellt inte menade riktigt vad han sa, så tycker jag ändå det känns rätt pissigt. och så känner jag att jag fastnar i min gamla långsinthet. förr var jag fruktansvärt långsint. eller jag är väl egentligen fortfarande fruktansvärt långsint, men jag får ju liksom tvinga mig själv att ge med mig ändå ibland, för annars blir det ju rätt ohållbart att umgås med människor. får tvinga mig själv att ta första steget, be om ursäkt först även om jag tycker att den andre hade mer fel än jag. försöker intala mig själv att jag är en lite större människa på det sättet, men det går väl sådär.
det brukar lösa sig. det är ju framför allt ganska tråkigt att gå omkring och sura. men just nu känner jag att jag liksom inte orkar göra något annat. jag märker att mr S slänger ut små trevare ibland. frågar om jag vill ha en kopp te. säger att ikväll är det en bra film på tv. undrar om det är något jag vill ha i affären när han ska dit. och jag vet att det är hans sätt att försöka göra allting bra igen. att han hoppas att jag ska tacka ja till en kopp te, säga att jag vill se film, be honom köpa apelsinjuice i affären. för då börjar det bli som vanligt igen. då tar vi trevande steg mot varandra båda två.
men just nu: JAG ORKAR INTE. jag går omkring för mig själv och är långsint på ett mycket ovärdigt och barnsligt sätt, jag vet det. och nej, det handlar inte om att jag med det vill att han ska fatta att jag är sårad av sånt han vräkt ur sig i vredesmod. jag svarar på det han frågar, jag är inte otrevlig men jag blir bara så tyst, det känns som att varje ord är ett ton att lyfta. jag berättar ingenting om mig och mitt för jag tänker elakt att han är väl ändå inte intresserad av att höra om när jag har lallat omkring med mina hobbies. jag frågar ingenting om honom och hans heller.
i torsdags kom han och frågade hur vi skulle göra på fredagen, med L:s flytt, där tanken från början var att vi båda skulle hjälpa till. men eftersom jag är en långsint jävel så tänker väl inte jag förnedra mig och be någon som mest tycker att jag lallar omkring om hjälp, så jag hade redan styrt upp plan B då, så jag sa att det ordnade jag själv och han behövde inte bry sig. ja, det var ju inte någonting som ledde till en FÖRSONING direkt, och det visste jag om. idag skulle jag iväg på en aktivitet med rasklubben, och den skulle vi ha åkt på tillsammans, men eftersom jag är en långsint jävel så kan jag väl få lalla omkring med mina hobbies utan att det ska vara en BÖRDA för honom då, så jag stack dit själv tidigt i morse utan att väcka honom, jättemoget. och när jag kom hem och han frågade hur det hade gått så sa jag bara att det hade gått bra utan att gå in på det närmare. och ja, jag fattar ju att det inte är så givande att försöka prata med någon som är som jag är just nu. och långsinta jag tänker att han får fan SKYLLA SIG SJÄLV när han är som han är. långsinta jag tycker att han kan väl för fan anstränga sig lite mer för att göra det bra än att fråga om jag vill ha en kopp te. för när vi bråkar så tycker han alltid att allting är mitt fel, det är jag som startar alla konflikter. och jag tycker väl att man är väl två som bråkar, två som har ansvar för konflikterna, jag tänker fan inte klä på mig någon slags jävla jag-vet-att-jag-inte-är-så-lätt-att-leva-med-offerkofta och ta på mig all skuld, jag vet att jag har sidor som inte är så önskvärda, men det har fan han också och det borde han också veta.
men jag orkar faktiskt inte just nu. jag har kört fast i någonting som jag inte riktigt kommer ur. någonting där allting är jobbigt och tungt och kräver massor av energi. och jag behöver all energi jag kan få till att göra saker som jag redan bestämt att jag ska göra, som involverar andra människors planering, som jag inte kan backa ur hur som helst. där måste jag hålla ihop och vara glad/normal, social, trevlig, fixa och ordna. sen finns det fan ingen ork till någonting annat mer än att andas och inte hyperventilera, hålla ihop och inte börja gråta, det är faktiskt allt jag kan göra just nu.