Den där

Den där pirrande känslan i magen och det där fåniga leendet på läpparna. När man kommer på sig själv. Att tänka på honom.

Jag ska lägga dem på minnet. Jag ska noga komma ihåg.

Att det är så det ska kännas när det vankas kärlek. Och det är precis lika härligt som det är skrämmande och osäkert. Att längta och drömma. Men att inte veta. Att försiktigt och trevande balansera mellan av och på. Timmar av tystnad och sedan fullständig lycka av ett pling i telefonen och några fåniga rader om ingenting.

En dag i taget. Ett steg i taget.

Jag vågar knappt andas. Jag vågar knappt sätta ord på vad jag känner. Jag vågar inte. För då kanske det går sönder. Det där nya och sköra och vackra och alldeles underbara.

Han.