Mina barn och jobb

Jag: "bilen som hon körde där..." avbryts av nioåringen "hen."
Jag: "Men det var ju en hon?"
Nioåring, strängt: "Hur vet du det?"
Jag: "det såg ut som en tant"
Nioåring, strängt igen: "jaha hur ser man det?"
Jag: "bilen som hen körde där..."

Lite senare sjunger han på "Fat bottomed girls you make the rocking world go round".

Vi ser en snygg grävlastare med ett motivlack på, föreställande Modesty Blaise. Cool men jag muttar lite ändå. ELvaåringen granskar mig. "Tycker du att den är sexistisk?"
Lite senare lyssnar han på Maria Svelands sommarprat och tycker att hon är bra.

Annars då?
Nytt jobb, i princip. På samma ställe men ändå nytt. Plötsligt ska jag vara ett ansikte utåt. En profil. Och det passar ju inte mig. Jag är introvert och blyg, gillar att verka i det dolda, ha en chef att hålla i handen, chilla liksom.
Men no more. I dag tog jag nya bylinefoton och jag HATAR det. Jag vill förändra allt så fort jag ser bilder på mig själv. Jag har tjockat på mig. Bort med det. Jag har fula födelsemärken. Bort med dom! Och det där platta håret! Gaaah!
Men det är inget mot själva jobbångesten. Kallsvett och panik och rädsla. Jag känner mig trög och korkad, för oallmänbildad, för ointresserad, för flummig.
Allt är läskigt. Hela 2013 består av förändringar, och jag känner mig lite trött. Mentalt. Trots fem veckor semester.