Första arbetsdagen

avklarad efter semestern. Och tja, vad säger man? Efter ett maratonhalvår med ständig oro och stress över konkurs, arbetslöshet (för mig eller båda)? Det ständiga slitande för att få detta att fungera med ny ägare. Gamla chefer som går bakom ryggen på nya ägaren och nästan omintetgör en arbetsplats för 40 anställda. Semestern hägrade som en brunn för en törstande i öknen. Och den var fin, semestern. Om än något intensiv med home makover, dotterns separation m.m.

Nåväl, tillbaka till arbetsdagen. Nu, nu äntligen skulle vi få börja att jobba lite mer som vanligt. Lite rutiner började ju komma på plats tyckte jag. Men nä, historien upprepar sig. Hastigt dödsfall för en av ägarna i helgen och dessutom en som ligger allvarligt sjuk. Tragedi för familjen givetvis.

Hela koncernen är familjeägd och här blev nu ett gigantiskt hål. Här blev inget av, att luta sig lite försiktigt tillbaka.

Vi kavlar upp ärmarna och hugger i. Vad annat finns att göra?