semesterslutet

Ångesten över att börja jobba på måndag kryper sig in under huden. Fast egentligen kanske inte så mycket ångest över själva jobbandet, utan mer känslan av att det är en ny tid på gång. En tid av förskolelämningar och hämtningar, vabbande, pusslande med jobb och familjeliv och ingen som är hemma på heltid längre. Okej, det är en dryg månad kvar tills M också börjar jobba men det närmar sig. Och semestern var fin men mer hade jag gärna hunnit med. Men sänka förväntningarna var ju vad jag skulle jobba på, det går inte att hinna med så mycket med en relativt krävande ettåring. Det är inte som det var att ha semester förr helt enkelt. Upp 05.30 och trötthetsdimman över oss. Ständiga små utbrott när saker inte går som hon vill, vikten av att följa tider och ha rutiner samtidigt som sommarkvällarna pågår utanför när den ena av oss sjunger vaggvisor på repeat.

Vi har tjafsat en del, men pratat om det och som vanligt verkar det mest varit jag som tolkat det negativt. Sänka förväntningarna även här kanske, mina förväntningar på att vi alltid ska vara så glada och snälla med varandra och helst inte ens ha några meningsskiljaktigheter alls. Det kanske inte är så ett äktenskap och ett föräldraskap fungerar, och jag vet ju egentligen att vår grundtrygghet finns där och är robust.

Nu lyssnar jag på en utdragen läggning men disken är redan gjord så jag anser mig vara fri. Så då sitter jag och jobbångestar mig lite i förskott, som om det vore bättre.