Älskade, jävla hora #37

Det var avslutningsfest på hans dotters dagis. Barnen skulle ha någon slags uppvisning och sedan var det någon förälder som bjudit in ett antal andra föräldrar till avslutningsfest. Han tog bilen och försäkrade att det absolut inte skulle bli sent. Barnen var ju med och han räknade med att vara hemma igen redan vid 21 eller kanske möjligen 22. Jag var inte direkt förtjust i att han skulle vara på en tillställning med sitt ex, men övertygade mig själv om att det förstås bara handlade om att det var terminsavslut på dotterns dagis. Inget annat. Och det var ju det naturligaste i världen att båda föräldrarna deltog även om de var separerade. Ändå hade jag ont i magen när han åkte dit. Det hade jag alltid när de två skulle ses även om jag visste att det var över mellan dem sedan länge. Jag tror det bottnade i att jag kände mig utanför varje gång jag påmindes om gemenskapen de hade i sin dotter. Och högst sannolikt hade den oron inga större problem att få fäste eftersom vår relation var allt annat än trygg och stabil. Varje dag var som att vandra på en skör tråd och jag visste aldrig om vi var av eller på. Ett ständigt inkännande för att avgöra vilket humör han var på för att kunna anpassa, anpassa, anpassa varje ord och varje steg. Varje andetag. Allt för husfridens skull. Allt för kärlekens skull. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom. Utan honom skulle jag bara vara en spillra av mig själv. Trasig. Så jag höll ihop det. På alla sätt jag kunde. Jag tänkte givetvis inte på det sättet då. Det hade blivit min vardag och jag tyckte vi hade det bra. Vi skulle ju skaffa barn. Vi var sambos nu. Jag hade ju fått allt vad jag ville ha. Jag levde min dröm.

Jag satt och tittade på någon dålig TV-serie när två vänner till oss hörde av sig och frågade om de fick komma förbi. De hade varit ute på stan en sväng och tänkte passa på att hälsa på oss. Jag förklarade att jag var ensam hemma, men Martin skulle inte bli sen. Han skulle säkert komma om en halvtimme så de fick mer än gärna komma över. Och så gjorde de. Jag serverade dem varsin öl och vi satt i soffan och småpratade. Vi hade riktigt trevligt. Det gick en timme och det gick två timmar. Jag tyckte det var märkligt att han fortfarande inte hade kommit hem ännu. Klockan närmade sig 23 och han skulle varit hemma för länge sen. Även mina gäster tittade på klockan och undrade om jag inte skulle ringa honom. Jag skruvade nervöst på mig till att börja med. För jag visste att han avskydde när jag ringde och sökte honom trots jag visste han var upptagen. Men bestämde mig till slut för att ringa. Signalerna gick fram en efter en men inget svar. Det gick en timme till och nu började situationen verkligen kännas obekväm. Mina gäster började spekulera kring var han kunde tänkas hålla hus och givetvis skämtade de. Men jag hade svårt att skratta med dem. Tankarna började rusa i huvudet och jag hade svårt att fokusera på vårt samtal. Jag ringde ett par gånger till utan att få något svar. Klumpen i magen växte sig allt större. När klockan närmade sig ett på natten bestämde sig mina gäster för att ge upp. De orkade inte vänta på honom längre utan de drog hem. De tackade för sig lämnade mig ensam kvar i lägenheten med en växande ångest. Jag ringde honom flera gånger till och till slut svarade en röst i andra änden. Det var han. Han var märkbart berusad och det hördes glada skratt i bakgrunden. Det hade visst blivit lite mer fest än vad han hade räknat med. Han övertygade mig om att han var på väg hem strax och att han självklart skulle ta taxi. Jag nöjde mig med beskedet och bestämde mig för att gå och lägga mig.

Två timmar senare var han fortfarande inte hemma. Jag hade slumrat till och vaknade med insikten att han ännu inte låg brevid mig. Jag kollade på min telefon för att konstatera att jag inte heller fått någon form av meddelande från honom. Han hade ju lovat att han var på väg hem? Hjärtat bultade i bröstet på mig och jag var livrädd för att något hade hänt honom. Jag ringde upp och för en gångs skull svarade han på studs. De glada skratten i bakgrunden hade tystnat. Han pratade osammanhängande och sluddrade så att jag knappt kunde förstå vad han sa. Men han var i alla fall på väg hem nu. Han skulle ta taxi så jag behövde inte oroa mig. Och även denna gång lyckades han övertyga mig om att han snart skulle vara hemma hos mig igen. Jag blundande och försökte somna om.

En kvart senare ringde telefonen. Det var han. Det hördes tydligt att han satt i en bil och jag förstod direkt att han inte alls hade tagit någon taxi. Han var på väg hem i sin egen bil. Aspackad. Jag trodde jaq skulle kräkas av oro och återigen var jag övertygad om att den jag älskade mer än livet självt skulle köra ihjäl sig själv eller någon annan vilken sekund som helst. Jag försökte förgäves få honom att köra in till kanten och ställa bilen men han hånskrattade åt mina övertalningsförsök och trampade istället på gasen. Han jublade när motorn varvade och jag var alldeles mållös i telefonen. Hjälplös och mållös.

Tack och lov klev han in i lägenheten en stund senare. Märkbart överförfriskad och kaxigare än någonsin. Men på gott humör. Jag tror vi älskade den natten. Eller älska. Vi älskade aldrig. Han knullade med mig. Och jag älskade med honom. Sen somnade jag i hans famn av ren utmattning. Överlycklig att ha honom hemma igen.