it's a pms life

ja, det är en evig klagan. so sue me. och jag är inte dummare än att jag fattar att den bristfälliga kosten (hej kolhydrater i supersnabb form!) och klart mer alkohol än vanligt (2 öl eller dito vin om dagen är milsvitt mer än vad jag petar i mig till vardags) påverkar i en inte så positiv riktning. men när allt bara är nattsvart och jävligt och ångestångestångest utan slut och stiss och börja gråta helt utan anledning (jo, det är sant! två gånger igår. jag står liksom själv frågande.) då är det JÄVLIGT lätt att hålla sig för skratt. helvete, kroppen. hormonerna. har vi inte kommit längre?