Det är ju inte rikigt som vanlig semester det här. Men så har jag inte semester heller, men mannen har. Men dagarna går och behovet av att göra semestergrejer är inte jättestort. Jag ammar och vi kollar Buffy och så ammar jag och så vidare.
Och nästa vecka säger planerna att vi ska åka upp till tjocka släkten, vilket tjocka släkten förstås ser jättemycket fram emot. Jag,däremot, bävar lite. Att bo i ett hus som inte är hemma (dock mitt barndomshem, iofs) med den här lilla bebisen. Och en massa folk som ska hälsa på och hälsas på. Och så det här att åka 50 mil i bil med bebis och katter då.
Och katter. Mannens katter har brukat bo hos hans mamma när vi är där, nu har dock svärmor sagt ifrån att ha katterna. Av helt okej skäl och vi är glada att hon säger ifrån istället för att tiga och lida. Dock sa hon ju kanske ifrån lite sent och vi har inte hittat något bra eller ens halvbra alternativ. Har ingen lust att behöva berätta för svärmor heller att vi eventuellt inte kommer eftersom hon inte kan ta katterna (vilket kan bli effekten av det hela), och då får hon alltså inte träffa sitt barnbarn som hon inte har träffat förut. Och det kan ju verka som ett ultimatum för någon med lite bräckligt psyke.... Men det är det ju inte, dock sanning.
Jag vill ju gärna åka, men kan inte riktigt känna den där enorma längtan som jag brukar känna. Jag har fullt upp med att vara mamma. Och kommer vi inte upp nu åker jag själv i typ augusti när mannen jobbar och kan vara hemma och ta hand om katter.
Nåja. Det är fredag. Bebisen sover i soffan bredvid mig (verkar vara trött idag) och jag funderar på att ta en Piggelin.