Älskade, jävla hora #35

Så en dag stod mitt namn där på dörren bredvid hans. Det var stort och speciellt när vi satte dit mitt efternamn. Bokstav för bokstav. Plötsligt var det vi på riktigt. Jag försökte göra vad jag kunde för att hans hem även skulle kännas som mitt. Jag köpte krukväxter att ställa på fönsterbrädorna och piffade med kuddar i soffan. Jag satte upp fotografier på mig och på oss. Hängde in mina kläder i garderoben och bäddade med mina påslakan i sängen. Vi bjöd hem vänner på middag och det hände att jag lämnade hans dotter på dagis. Det fanns ett tydligt vi. Det fanns ett officiellt vi. Han träffade min familj och gjorde förstås ett imponerande avtryck. Vi firade jul tillsammans och det jag hade längtat efter så länge var äntligen verklighet och jag var fast besluten att göra allt som stod i min makt för att det här skulle vara för evigt. Men samtidigt fanns det hela tiden en gnagande känsla av oro. Det var lite som att leva livet på ett minfält att älska en tickande bomb. Som om jag liksom visste att det skulle smälla när som helst men aldrig riktigt när eller av vad. Min hjärna gick på högvarv för att försöka känna igen mönster och hitta sätt att navigera runt minorna. En uppgift som jag med facit i hand vet var omöjlig att lösa. En uppgift som dränerade mig på energi samtidigt som jag gjorde allt jag kunde för att upprätthålla fasaden. Ni vet den perfekta fasaden. Den lyckliga fasaden. Jag kämpade inte bara med att upprätthålla den inför alla andra. Jag kämpade också med att upprätthålla den inför mig själv. Det var nog ändå den hårdaste kampen trots allt. Men jag var envis. Jag är envis. Och jag hade bestämt mig för att inte ge upp.