tillbakablickar på långa dygn

För ett år sedan, jag hade gått över tiden en dryg vecka och inga tecken på att förlossning var närstående. Kom ut kom ut lilla bebis, vi vill träffa dig!

Drygt ett dygn senare, första värken, en fortsättning glest och inte särskilt smärtsamt natten igenom. Klart hanterbart, men knappt någon sömn blev det.

Ytterligare ett dygn senare. Tja, ungefär samma frekvens och intensitet fortfarande. Nu får det väl komma igång väl? Ännu en sömnlös natt. Och så blev det morgon...

Förmiddag och äntligen tilltar det, äntligen tätare och smärtsammare (åh, nu välkomnar jag till och med smärtan). Nu går timmarna plötsligt fort, nu är det nog dags väl och telefonkontakt med förlossningen som tycker "kom in närhelst du inte orkar vara hemma längre". En timme senare är vi på väg.

Smärtsamma värkar i taxi, förlossningen och undersökning. Öppen typ en centimeter. Gråter av besvikelse. Får vara kvar pga lång latensfas och knappt sovit på två nätter.

Ca 15 timmar senare och ännu utan särskilt stor framgång på förlossningsfronten trots allehanda stimulering föds så finaste tjejen med akutsnitt framåt morgonen. Och sen börjar vårt nya liv som familj. Finaste älskade dotter, tänk att du snart har funnits hos oss i ett år.