Att samsas

Inte alls långt ifrån mig ligger ett friluftsområde runt en sjö. Det är framför allt fiskare som gillar att vara där, en och annan badgäst, några ryttare och så folk som vill rasta eller träna sina hundar. Själv tillhör jag den sistnämnda kategorin.

Idag mötte jag upp en god vän för att träna lite vattendirigering med våra hundar. Vi letade upp en lämplig plats och hade just gjort oss redo att sätta igång när en kvinna från stranden en bit bort påpekar att de faktiskt badar där och hon vill inte vi ska kasta några ankor i vattnet. Jag förklara att vi ska inte kasta några ankor så hon behöver inte oroa sig. Hon fortsätter med att det är väldigt vanligt att folk med hundar kastar ankor i vattnet. Jag svarar att vi ska inte kasta ankor i vattnet, men våra hundar kommer att vara i vattnet. Varpå hon svarar att det har hon inga problem med.

Vi sätter igång träningen och jag har för dagen glömt min visselpipa så jag måste styra min hund med rösten. Min vän kastar ut en tennisboll mitt ute på öppna vattnet (som min hund inte ser) och min uppgift är att få hunden att simma ut och hämta den genom att med röstkommandon ange i vilken riktning han ska simma. Jag tjoar och ropar på min hund för att han ska förstå när han gör rätt och när han gör fel. Och plötsligt dyker en man upp på stranden intill. Uppenbart ilsken som ett bi. Han tycker jag trakasserar min hund och jag borde inte få vara där vid sjön. Han har minsann varit vid den här sjön i 15 år och nu på senare år har det kommit mer och mer folk som tränar sina hundar och han tycker det är förskräckligt. Vi är alldeles för högljudda och han försöker få lite lugn och ro med sin fru och sin dotter. Han går verkligen på i ullstrumporna och menar att vi ska gå därifrån. Jag svarar något tillbaka i stil med att det är inte hans sjö och jag tränar min hund så det handlar inte om några trakasserier. Han fortsätter att tjafsa och vi fortsätter att träna våra hundar. Min vän kastar ut en ny boll efter att min hund hämtat den första och då sätter mannen i fråga igång med att kasta stenar. För om vi ska kasta så ska han. Flera stenar landar på vattnet nära min hund och både jag och min vän försöker få honom att sluta men det bryr han sig inte ett dugg om. Som tur är lyckas han aldrig träffa hunden och han återgår till att umgås med sin familj istället för att gorma på oss.

Min väninna och jag byter plats för att hennes hund ska göra motsvarande vad min hund nyss gjort. När hennes hund är en bit ute på vattnet sätter den ilskne mannens barn igång att skrika högljutt i vagnen. Jag säger lite ironiskt till min väninna att de borde få tyst på den där ungen för det stör vår träning. När hennes hund är klar med uppgiften går vi därifrån och hittar ett ställe att träna på land i stället. Efter en stund kommer en kvinna gående på en stig och inte förrän hon är ända framme vid mig inser jag att det är kvinnan vars arga man just skällt på oss. Hon har alltså gått hela den långa vägen runt sjön och hon har uppenbarligen något mycket viktigt att säga. Hon är arg så att hon kokar. Kvinnan börjar med att ursäkta sin mans beteende. Hon menar att han gick över gränsen. Så långt allt bra. Men sedan menar hon att jag har kränkt hennes dotter och att det var det värsta hon hört på tio år. Hennes dotter grät för att hon är tio månader och börjar få tänder och hur kunde jag kränka hennes dotter på det viset? Det var förfärligt! Dessutom förklarade hon tio gånger att de faktiskt varit vid sjön först och det var beklagligt att vi inte frågade om lov utan bara trängde oss på sådär. Kvinnan är på bristningsgränsen när hon förklarar att hon ska minsann gå vidare med detta så långt och bara kan. Jag försökte lirka lite med henne och menade att vi kanske kunde hitta ett sätt att samsas istället. Det var förstås helt otänkbart. Och så snörpte hon på munnen innan hon med bestämda steg fortsatte att gå längst stigen. Jag och min väninna stod kvar med hakorna i marken. Hur orkar man vara så arg?