Superwoman

Åh, jag har ju den här bilden av mig själv som så himla klen. Den självbilden bär jag runt på, rapar gärna upp mina svagheter - astma, synfel, allergier, plattfot, svank, överrörlig, OCH SÅ VIDARE för att inte tala om alla mentala svagheter - som en kul grej.
Nog vet jag att jag klarar saker men jag har ändå denna bild. Att jag är en måhända ibland charmig typ, men en slarvmaja, en slacker.

Men så måste jag backa tillbaka lite. Jag har brutit upp från ett långt förhållande som inte bara var dåligt. Det fanns bra saker. Men jag lyssnade till mitt hjärta, till min känsla, och VÅGADE. Det i sig är ganska starkt.
Efter det har jag jobbat som vanligt, utan någon särskild kris, utan någon sjukskrivning eller bortovaro. De gånger jag och min man har pratat på allvar om det här efteråt är det alltid på mitt initiativ och nu har jag börjat inse att det GÅR inte. Vi kommer ingenvart, utan det är bäst att vi kör på stilen "nu ser vi bara framåt".

Jag har vant mig vid att ha mina barn varannan vecka, även om jag ibland har blivit kallsvettig och tänkt "jag KLARAR inte detta" och känt mig som en vilsen artonåring. Jag har trott att allt ska kapsejsa utan någon annan vuxen vid min sida. En gång har jag har börjat gråta på gågatan mitt i stan över att mitt ena barn hade en så bortskämd dryg reaktion på en grej jag köpte. Jag ställde mig där och grät. Och han grät. Men sen kramades vi och spelade kula och allt blev bättre. Allt blev bättre av att känslorna kommer fram. Även om det råkar vara på gågatan.

Men. Jag fixar det. Jag har jobbat över varannan vecka på jobbet, jag har haft en (dold) konflikt på jobbet på sistone och grinat inför chefer, jag har brutit ihop hemma emellanåt men alltid sopat upp mig själv efteråt. Plockat upp bitarna och limmat ihop mig igen.
Och på jobbet, under den här perioden, har cheferna sett nånting i mig och gett mig en helt ny tjänst med både mer ansvar och bättre arbetstider, från i höst.

Jag har varit på after work. Kompisar och kolleger har varit här på fika. Jag har bjudit på lunch. Jag har gjort utflykter med min mamma och mina barn. Jag har börjat jogga. Jag har käkat nyttigt. Jag har kommit ihåg att börja med allergitabletter till barnen, jag jobbar med att de ska börja hjälpa till mer hemma, jag ställer klockan på 5.50 varje morgon, jag öppnar mina räkningar direkt och skaffar autogiro.

Jag har mina barn. När de är här lagar jag bra mat och gör nyttiga smoothies och tar med dem på stadspromenader. Jag köper kläder när det behövs och gummistövlar och cykelhjälmar och lyssnar på hårdrock med dem. Jag läser för dem på kvällarna, jag kramar dem, jag skäller på dem, jag skrattar med dem, jag medlar i deras bråk. Jag ser till att de gör sina läxor och försöker engagera mig lagom mycket i deras förehavanden. Jag har fixat två små weekendresor till oss under sommarlovet.

Allt sånt jag knappt trodde jag kunde klara. Och nu efter denna KAPABLA period har min kropp brakat ihop trots det nyttiga levernet. Jag tror att det är kroppens sätt att säga att det räcker nu. Nu måste vi pausa lite. Det ÄR normalt att hamna lite i kris och chock efter en separation. Och nu har den krisen hamnat i kroppen och jag har ett par infektioner, en värkande hals, en musarm som börjar gnälla.
Mina pengar är slut (ja, allt är relativt, jag har på sparkontot men lönen är slut sedan många dagar, och ja, jag har okynneshandlat ett par tajts på zalando och lite gamla emaljgrejer på etsy så jag får verkligen inte gnälla).
Och jag är så sjuk att jag skulle vilja ligga nerbäddad medan någon vänlig själ klappar mig på pannan och ger mig dricka med isbitar.

Men det går inte. Mina barn är här. Och vi har inga pengar och jag är sjuk, men jag klarar det ändå. Jag gråter lite i smyg för att jag känner mig så svag men sen hittar jag gamla mjuka potatisar som jag förvandlar till goda potatisklyftor och kokar broccoli från frysen och steker ett paket bacon och gör en pico de gallo på billiga tomater. Det blir en fin middag trots fattigdom och sjukdom.
(Och för övrigt har jag nu sjukskrivit mig i några dagar. Innan jag klappar ihop, som jag sa till chefen.)

Så. Jag klarar visst saker. Min smärttröskel är nog högre än jag trott, och även om jag ibland tror att en utmattningsdepression väntar runt hörnet ställer jag mig oftast upp igen, rätt fort varje gång.

(Fast en fadäs kan jag bjuda på: jag har haft helt casual prat om att man inte ska följa med främlingar osv, apropå tjejerna som har varit kidnappade i USA i tio år, jag höll det på en VÄLDIGT neutral och icke-skrämmande nivå, trots detta råkade jag skrämma upp min nioåring så att han nu tror att han blir kidnappad bara han tittar ut genom dörren. Och min elvaåring råkade jag också skrämma upp, han hade rivit upp ett litet sår på knät på en spik, jag sa att han måste tvätta och påminde om hur det blev för min släkting som fick amputera ett finger som han fick ett sår i, som blev infekterat och aldrig läkte. Ooops. Så då trodde elvaåringen att amputation var nästa steg för hela hans ben. Ja. Så pedagogisk var jag. Men vi har pratat om det nu. Jag har sagt att jag överdrev. Och att det typ ALDRIG finns kidnappare. Men att det inte skadar att vara försiktig. Haha. Nu skrattar jag lite åt hur hemsk jag är)

Jodå. Jag kan. Därmed inte sagt att jag är superhögpresterande så kallad "duktig flicka", för visst har jag kvar lite slacker i mig. Men jag har förvånat mig själv med att bli mycket mer pedantisk sen jag flyttade. När barnen inte är här är det alltid extremt välstädat och en stol på sniskan kan stressa mig. Jag hatar att lämna disk och i soffan ligger kuddarna nästan alltid snyggt. When pigs fly... Jag har donat i min lägenhet och på den fulfulfula innergården har jag markerat mig ett revir i ett hörn med utemöbler och lite odlingar. I köksfönstret står tomat-, pak choi- och aubergineplantor.
Så ganska duktig är jag. Lite duktig. (Men klart som fan att jag gör fel. Skäller för mycket, curlar för mycket, är sarkastisk, har dåligt tålamod, och så vidare, men nu försöker jag lyfta fram det positiva...)