familjfan

jomen i väntan på moderns eventuella diagnos så har hon ju också opererat en höft. utsliten och jävlig, förmodligen knappast bättre av hennes allmänna sunkighet.
hon kom hem från sjukhuset igår. jag har inte varit där och hälsat på. jag orkar fan inte. och jag undanber mig exakt alla käcka kommentarer om att ta hand om sina föräldrar och behandla andra som man själv vill bli behandlad och alla varianter därutav. ni vet fan ingenting om hur det här fungerar. faktiskt.
men iallafall. hon kom hem igår. hemtjänst kommer inte igång förrän på måndag. hon var tvungen att ha hem nån både igår och idag för att bara kolla att hon är ok. och tydligen också för att få hjälp med mat, vilket tog ungefär en evighet att få ur henne.

så jag ringde nyss för att säga att jag kommer över i eftermiddag och lämnar mat.
varpå hon frågar om jag inte kan hjälpa henne att laga mat. och jag får fan krypningar bara av tanken. att vara i den där äckliga jävla lägenheten en sekund längre än nödvändigt, att ens hantera mat i det där avfallsrummet till kök...fy fan. nä. jag klarar det inte. jag orkar inte. det är så enkelt. det är så svårt.
och det vi måste göra, det vi måste orka i det här sammanhanget, det önskar jag inte någon. ingen.