Paus

Jag har tänkt på det länge och idag bestämde jag mig för att göra slag i saken. Vi har tagit paus i vår relation. Att ta paus brukar vara ett sätt att ta slut på ett förhållande fast ändå inte riktigt. När man liksom inte vågar ta steget fullt ut. Eller om den ena parten inte riktigt vill. Göra-slut-light liksom. Och ja, det kanske är precis vad jag gjort fastän jag inte riktigt inser det själv.

Men förhoppningen är att jag ska få utrymme att känna och tänka efter. Just nu är jag bara pressad och stressad från alla håll, inklusive mig själv och jag vet varken ut eller in. Jag tänker att lite distans kommer att göra känslorna tydligare. Antingen finns de inte och då vet jag det. Eller också så kommer saknaden när jag inte känner mig jagad hela tiden. Det ger mig möjlighet att ta kontakt och höra av mig för att jag vill inte för att jag borde eller måste.

Samtidigt har jag kommit fram till att jag inte orkar, vill eller bör vara den som driver hans förändringsprocess. Just nu står han inte på egna ben och jag behöver min energi och näring till att växa mig själv och bära mitt eget liv. Och dessutom har jag svårt för att inte vara där med mina pekpinnar och vägledningar så jag tror det är sunt för oss båda att vara ifrån varandra i alla fall under inledningen av hans terapi. Han måste fundera ut vem han vill vara och inte vem jag vill att han ska vara. Jag tror det är lättare om inte jag finns att rådfråga.

Hursomhelst har jag ändå en magkänsla av att det här kan bli bra till slut. Tiden får utvisa och inom någon månad tror jag mig ha svaret. Just nu känns det dock helt rätt att bryta, för det förhållande och den relation vi har är destruktiv för oss båda. Och varje steg vi vandrar på den vägen gör oddsen sämre för att vi ska lyckas bygga något fint. Så paus får det vara. Även om det, som sagt, är en sliten klyscha fegisar brukar använda när de inte vågar göra slut. Jag tror jag skulle våga om jag verkligen ville