Mest

är det fint, mycket bättre än jag trodde. Bebisen äter och sover och går upp i vikt och är söt. Jag ammar och dricker massor av vatten och går ner i vikt och är lite sjabbig, men det gör inte så mycket när man inte träffar folk. (Och när jag träffar folk är jag hel och ren, som tur är.)

Är det så här så har min unge goda chanser att någon gång få syskon. Det känns fint.


Vad jag tänkte passa på att klaga på på den anonyma skrivplatsen är dock: folk.

Eller äsch, folk är fina. Folk skickar paket och kort och säger snälla saker och önskar grattis och gullar med min bebis, och det tar fram bra saker hos en massa människor med en liten spädgris och det är helt vackert så.

Men de här människorna som inte har någon fingertoppskänsla för när man kommer på besök. Som hon som vill ta med sin dejt, som man träffat en (1) gång överhuvudtaget. Eller ännu bättre, han som faktiskt aldrig varit hemma hos mig överhuvudtaget som försöker bjuda in sig själv när ungen är en knapp vecka gammal.

Man säger nej och så är det bra så. Men, komihåg till mig själv: man säger "å grattis så roligt, jag vill jättegärna träffa nykomlingen, säg till när det passar er!", inte "kan jag komma på torsdag?". Enkelt så.