Ja, ja, det var ju ett %¤&%# tjat om p-piller-biverkningarna, men för min egen skull är det också bra att få det på pränt till den dag jag ska träffa läkaren igen.
Som sagt - jag har definitivt taggarna utåt. Har inget tålamod att tala om längre. Med människor jag känner går det naturligtvis bra, men med mer ytliga bekanta, personer jag måste interagera med på jobbet samt vissa kunder känner jag bara att jag vill ställa mig och skrika högt och vifta frenetiskt med armarna. Allt irriterar mig och trycker på knappar jag inte visste att jag hade. Irriterad är liksom mitt default-läge. För att inte tala om alla "sanningar" som jag har lust att delge människor...
När jag inte är arg så är jag extremt blödig. Häromdagen såg jag en äldre man sitta i en lunchrestaurang och äta lunch (surprise, liksom). Han verkade ha problem med att skära sin köttbit och strax därpå kommer det fram en annan man (som jag förmodar var den äldre mannens vuxna son, som var i typ 50-årsåldern) och hjälper den äldre mannen att skära köttbiten. Då började jag gråta...
Och till sist är det den där molande känslan av tankar om livet. Ska det vara såhär? Är det meningen att mitt liv ska se ut såhär? Är det här allt? Och om det är allt, är det liksom "värt" det? Det liknar på sätt och vis en depression, men eftersom jag känt såhär tidigare - och mådde bra när jag slutade med p-piller för ett par år sedan - är jag 99,9 % säker på att det är biverkningar av p-pillren.
Så visst, på det hela går det ingen nöd på mig, men det är inte kul. Livskvaliteten har sjunkit. Och i kombination med min årligt återkommande vårtrötthet känner jag mig inte direkt på topp just nu.
Åt en massa godis igår och fick ont i magen. Och så vill jag ta den där nordkoreanske diktatorn i örat och säga åt honom på skarpen att han för fan får lov att skärpa sig nu.
Så är det.
Allt väl med er andra?