A slight case of overbombing

Uppåner, neråopp...
Det är så mycket känslor i denna arma kropp att jag är yr hälften av tiden. Jag har haft en riktigt rutten vecka då jag först och främst inte kom iväg till Malmö där jag skulle träffa fina vänner, för att jag blev så illande sjuk. Inget gravallvarligt. Men en konstant feber i några dagar och jag-kan-inte-svälja-ont-i-halsen. Penicillin och gråtfest och mycket mindre av barnen än jag normalt har. Det var knäckande och jag grät storligen efter dem och tänkte att det här står jag inte ut med, jag står inte ut med att vara utan mina barn varannan vecka, jag blir GALEN. Det här är mitt livs värsta mardröm.

Så kändes det. Min ena son skrev ett "Lilla gumman!"-sms till mig när jag var som sjukast. Jag tittade i fotoalbum och tänkte på deras långa armar och ben och fnittriga ansikten och deras närvaro vid mitt köksbord och höll på att dö.

Jag tror att det var sjukan kombinerat med en sällsynt svår PMS-period och bilservice (dyyyr) och byta bromsar (dyyyyrt) och ovisshet på jobbet som tippade över mig till gråtriket.

Idag känns det bättre. Pencillin har gjort mig friskare. I slutet på förra veckan när jag mådde bättre var det en kompis/kollega som kom över på tv-spel och indiskt. Nästa dag ringde en annan kollega och hennes kompis och ville ha med mig på krogen och till New York. Jag sa nej till krogen men bjöd hem dem hit istället och gav dem white russian och nybakat bröd. Jag sa kanske till New York. I morse gick jag en lååång promenad med samma kollega.

Och i morgon kommer mina barn hit och då kommer det mesta kännas normalt igen. I deras sängar ligger varsitt påskägg och väntar och jag har ingenting planerat förutom lite film, lite legobygge, lite kakbak. Gott så.