Tålamod.

Har jag inget, längre. Eller inte med mina medmänniskor, i alla fall. Jag skyller på graviditeten, och läser i vissa av mina gravidböcker att det är helt normalt att bli mer tillbakadragen mot slutet. Men ärligt talat tror jag att det är ganska lite hormoner och ganska mycket att jag passar på för att jag kommer undan med det.

Men åh, orka kallprata om gravidmagen. Orka prata om beräknat datum och förklara för alla (inklusive folk som verkligen borde veta bättre, till exempel MVC-psykologen) att det är ett jävligt ungefärligt datum och att fisken kommer inom ett par veckor före och efter. Orka på ett vänligt sätt avleda folk som vill prata viktuppgång (skulle du prata om min vikt annars? nej? jamen gör det inte nu heller, jävla pucko). Orka - eller bara plötsligt bli selektivt döv, skita i att svara, gå därifrån, prata med någon annan.

Tänker att jag måste aktivt ta ut mig i världen igen, sedan, inte gömma mig med bebisen. En stund, ja, men inte för länge, jag mår inte bra av att isolera mig för mycket.

Men just nu låter det bara så väldans bekvämt...