10 dagar kvar till jobb

Klädbytardag idag. Vi hade lämnat in lite urväxta barnkläder. Blandade känslor. Dels skönt att bli av med grejer som bara ligger och tar plats. Men vissa plagg får en ju att vilja skaffa fler barn. En del utav grejerna försvann, men mycket fick ju följa med hem igen nu på kvällen.
Jag gillar klädbytardagar. Jag gillar idén. Jag gillar att saker blir återanvända. Jag och Sambon har köpt mycket till våra barn på klädbytardagar. Vi är trogna kunder 2 gånger om året.

I år blev det en del klänningar till Tusse och en hel del böcker. Skönt att kunna ha många böcker till barnen utan att de behöver vara så himla rädd om böckerna. Grodan börjar ju kunna läsa böcker fint, men inte Tusse. Och hon vill ju ha allt som brorsan har. Dessutom gillar hon nästan mer än Grodan att sitta och bläddra i böcker.

Nu är det bara 4 arbetsdagar kvar för Sambon. 10 dagar kvar innan det är skiftbyte. Jisses. Hur ska det gå? Kanske har jag klagat och gnällt på senaste tiden, men överlag har den här föräldrarledigheten verkligen varit mysig. Mysig, varm och rolig. Det har varit roligt att få spendera så mycket tid med sina barn. Det tyckte jag inte alls när jag var hemma med Grodan. Då tyckte jag att jag blev så jäkla eländig att jag skämdes. Jag fick inget gjort. Jag orkade ingenting. Fick inte tummen ur. Dagarna bara passerade och jag kom ofta inte ens ut. Det blev bättre när vi flyttade hem till mina föräldrar då jag kunde hänga på deras förmåga att göra något.

Nu har vi fått mer fasta rutiner. Som funkar. Som gör att det känns mindre slitigt. Och det har varit en rolig tid att följa Grodans helt makalösa utveckling. Från en liten kille som kämpade med språket till denna ständigt pladdrande ganska stora kille som vill gå och leka med kompisar.
Det har varit härligt att mysa med Tusse. För hon varit en riktig mysbebis. Man har fått krama och pussa på henne hur mycket som helst. Hon har bara velat ha mera. Nu har hon utvecklats till en liten tultande tjej med massa åsikter. Hon blir sur och arg. Glad och pratig. Hon vill saker hela tiden. Mest klättra.

Jag kommer inte ha svårt att gå tillbaka till jobbet. Just nu är jag rätt trött på mitt hemmaliv. Jag behöver lite miljöombyte. Men jag tänker om några veckor. Eller när man jobbat någon månad. Då kan jag tänka mig att jag ser tillbaka till mina hemmadagar med längtan. För de har varit riktigt, riktigt bra.
Jag är så otroligt glad och tacksam att jag fick uppleva en mammaledighet som jag trivdes i. Det låter som om min tid med Grodan var hemsk. Det var den inte. Men jag tyckte inte om den jag var då. Och att gå omkring och inte tycka om sig själv är något som med tiden blir en större del av helthetsintrycket. Så ju mer tiden går, desto mer ser jag tillbaka på den tiden med rynkad näsa. Minnena jag har om Grodan är ju förstås ljusa och fina. Han var inget krångligt barn. Bara jag.

Och hur less jag än må vara på bajskorv, kisskorv och pruttkorv. Eller en vrålande arg Tusse som inte får klättra i trappan. Så vet jag att jobbet inte kommer bjuda på samma sköna funderingar och livsåskådningar som mina barn får till. Och jag tror inte det kommer dröja allt för länge förrän jag kommer sakna min tid här hemma.