PK-medelklassbubblan

Nu ska jag kasta sten i glashus, men jag har tänkt på en sak. Kanske ännu mer sen jag separerade. Men jag tänkte på oss och vårt umgänge och alla runtomkring oss. Alla är cirka medelklass, de flesta är rätt vänster, och alla är så PK (vilket är BRA i grunden), jag menar ser sig själva så icke-rasistiska och väldigt icke-homofoba. Omfamna hela världen! Samtidigt är det i typ alla sammanhang helt okej att dissa så kallad svensk underklass. Man slänger sig med begreppet white trash (utan att kanske reflektera över varför det heter just white trash? Jo för att trash normalt sett är icke-vita? Huuuuh vilka hemska ord egentligen) och hånskrattar åt att folk döper sina ungar till Kevin och Melissa eller är ihop med samma person sen högstadiet. (ja, jag har också skrattat åt det). Man fnyser åt hur inskränkta dessa människor är.

OCH dessutom umgås man bara med helt likasinnade, man känner ingen med invandrarbakgrund eller en enda bög. Man sitter där med andra helvita medeklassmänniskor som också tycker att de är jättefördomsfria.

Alla tycker lika, det blir aldrig någon friktion, och ja, det är ju bekvämt att mest umgås med sådana som tycker precis som en själv, men fattar någon hur jag menar? Är det jag som är cynisk, bara?

Jag tycker att det är ganska hemskt. Och ganska tråkigt.