Inte hade jag någon tanke på att den där killen som följde med mig hem efter en sen och alkoholfylld kväll skulle bli han jag gifte mig och fick barn med. Men åh vad glad jag är att det blev så, även fast det tog rätt lång tid innan det kändes som en självklarhet att vi ens skulle fortsätta ses. Jag förstod egentligen direkt att han var väldigt bra, men det är inte alltid timingen stämmer.
Det är de där inte alltid helt genomtänkta besluten som skapar mycket av vår framtid. Ganska fint ändå, kan jag tycka.
Idag har jag hanterat min börja jobba-ångest med shopping. Har vårkänslor vilket just nu omväxlande får mig att tänka på hur synd det är att jag inte får vara föräldraledig nu när det blir vårhärligt och man kan göra saker ute och att tänka att är det någon gång man ska börja jobba så är det ju ändå på våren när allt i övrigt känns mer positivt. Sen försöker jag tänka bort att det är i mars-april jag brukar ha min årstidsbundna deppighet. Vi hoppar över det i år va?