Min morfar

Idag är det min morfars födelsedag. Det innebär att imorgon är det 10 år sen han dog.
10 år.

För 10 år sen hade vi middag hemma hos min morfar. Jag, mina systrar och lillesyrrans dåvarande pojkvän. Jag hade kommit hem från 6 veckors semester dagen innan. De sista två hade jag spenderat i Libanon. Jag hade med mig ett vykort till morfar som jag hade glömt att posta. Morfar var den enda jag skickade vykort till. Jag gav det till honom och skojade om snabb leverans.

För 10 år sen lämnade jag mina systrar och pojkvän kvar i morfars lägenhet för att sticka vidare till en fest jag var bjuden på. Morfar och hans sällskap skulle spela Bingolotto. Det var sista gången jag såg min morfar vid liv. Glad. Nyss fyllda 81.

Imorgon är det 10 år sen telefonen ringde när jag stod i duschen på morgonen. Jag lät den va. Sen ringde den igen. Jag minns inte längre, men jag tror att det var min syster i andra änden när jag svarade. Hon undrade om mamma hade ringt mig.
- Jag tror det. Det ringde en gång när jag stod i duschen.
- Morfar ligger medvetslös. Och han är kall.
Jag ringde hem. Mamma hade åkt till morfars lägenhet. Jag ringde hem till min morfar. Hemtjänsten svarade. Jag undrade om min mamma hade kommit än.
- Nej, svarade hon.
- Hur är det med min morfar? Har han återfått medvetandet?
- Nej...
- Men ni sa att han är medvetslös?
- Han är... väldigt kall.

Jag ringde min mamma. Hennes första fråga när hon hörde att det var jag var
- Levde morfar när ni lämnade honom igår?
Jag minns att jag blev så full i skratt av frågan. Om han inte hade varit vid liv så hade vi väl knappast lämnat lägenheten och åkt hem. Eller? Men jag skrattade inte. Istället hoppade jag in i bilen och åkt till morfars lägenhet.

Jag kom en stund efter mamma. Morfar låg på golvet i badrummet. Hemtjänsten hade inte behövt kalla honom medvetslös, det var ganska uppenbart att han inte levde. Men samtidigt förstår jag henne. Det är inte hennes jobb att dödsförklara någon. Det fick doktorn göra när han kom.
Han var så fin, min lilla morfar. Bortsett från att han låg på badrumsgolvet så var det inget obehagligt. Han såg ut som han sov. Doktorn kom efter ett tag. Och sen mina systrar + pojkvän och pappa. Mamma ringde sina bröder och frågade om de ville komma också. Men de sa nej.

Så det var vi. Vår familj som satt där i hans vardagsrum. Mamma hade frågat läkaren om vi skulle flytta på honom. Läkaren sa att det fick vi göra om vi ville, men att det inte var nödvändigt. Mamma beslöt att låta det vara. Det tog många timmar för bilen att komma och hämta honom. Det var söndag och bara en bil jobbade. Vi hade fått lite tider att välja mellan då doktorn var där. Mamma hade valt lite senare för att ge hennes bröder en chans att hinna dit om de ville.

Så vi satt där i hans soffa. Åt mazarinerna vi hade köpt till honom dagen innan. Och pratade om mormor. Det gick inte att prata om morfar. Det gick inte att prata om honom som om han inte fanns längre. Men inte heller prata om honom som om han bara var borta en stund och skulle komma tillbaka. Så vi pratade om mormor. Mindes henne. Mindes dem tillsammans. Pratade om deras liv. Så bisarrt. Där satt vi och hade ett litet kafferep, pratade gamla minnen om vår kära mormor och inne badrummet låg morfar. Död.

Bilen kom då det var sagt. Två propra, artiga, korrekta män kom och hämtade honom. De gjorde det värdigt.
10 år.

Han lever i mitt hjärta. Alltid.