Älskade, jävla hora #31

Två dagar innan min 30-års dag bestämde han sig för att avsluta vår relation. Det kom som en blixt från en klar himmel. Ja, åtminstone såg jag det så just då. Såhär i efterhand inser jag förstås att alla varningsklockor hade ringt sedan länge. Tjutit som sirener. Men för mig var det en chock. En kalldusch. Iskallare än iskallast. Och allra mest ont i hjärtat gjorde tanken att fira min födelsedag alldeles ensam. Utan familj. Jag hade sett fram emot att för en gångs skull få fira min högtidsdag tillsammans med min lilla familj. Med honom och med dottern som förvisso inte var min egen men som ändå var en del av oss. Inom loppet av några sekunder gick drömmen i kras och jag gick sönder med den. Mina föräldrarna och systern kanske på sin höjd skulle skicka ett gratulationskort eller, om jag hade tur, ringa ett telefonsamtal. Vännerna skulle självklart finnas där. Men vänner och familj är inte samma sak. Inte alls samma sak. Jag kunde inte andas.

I en hel dag gick jag som i ett vakuum och varje minut kändes som en evighet. Jag var som en levande död. Tills han, av en anledning som jag inte minns, förklarade att han kunde tänka sig att fira min födelsedag tillsammans med mig. Han ville verkligen fira min födelsedag tillsammans med mig. Färgen återvände med ens till mina kinder. Mungiporna pekade med ens uppåt och glittret hittade tillbaka till mina ögon. Det var för bra för att vara sant. Tankarna rusade genom mitt huvud och jag funderade på allt ifrån världsliga saker som om jag skulle få någon present till om detta innebar att vi var ett par igen. Slutsatsen var att någon present vågade jag inte räkna med, men visst var det väl så att han faktiskt ville ha mig igen. Annars ville man väl inte fira en födelsedag tillsammans?

På födelsedagens morgon väcktes jag av hans dotterns skönsång och en puss på kinden. Traditionsenligt serverades en kopp varm choklad på sängen och han överräckte en röd ros och ett paket. Jag var i extas som ett litet barn på julafton och lyckan visste inga gränser. Förväntansfull slet jag presentpappret av paketet och insåg ganska omgående att han hade köpt ett smycke till mig. Jag öppnade försiktigt etuiet och det visade sig vara ett alldeles fantastiskt vitguldshalsband som garanterat kostat över tiotusen svenska kronor. Jag förstod verkligen ingenting. Ingenting. Jag tog på mig halsbandet med en endaste gång och stolt som en tupp gled jag runt som på moln hela födelsedagen. Jag hade fått ett halsband på min födelsedag av mannen som jag älskade mer än livet självt. Mannen som bara för en dag sedan deklarerat att vi nått vår gemensam vägs ände. För mig var det solklart att han tagit sitt förnuft till fånga. Klart det skulle vara vi. Självklart var det så. Jag var en mästare på att övertyga mig själv. Men i maggropen var det en klump som växte sig allt större. Större för varje dag.