sitter på jobbet och pillar med en powerpointpresentation som inte behöver vara klar förrän om en månad. parallellt med det jobbar jag med ett projekt som ska vara klart vecka 8, men där kommer jag inte längre eftersom jag väntar på kompletteringar och annan information som jag inte har tillgång till själv. parallellt med det ska jag inventera kemikalier, men det kan jag inte göra förrän det har rensats bland alla bra-att-ha-grejer på verkstan, och den rensningen verkar inte vara högprioriterad. det kliar i fingrarna på mig, fan vad jag hatar när folk inte klarar av att kasta grejer. "nej, jag vet inte vad dom där används till, det var X som köpte in dom", var det en som sa igår när jag var ute och kollade och hittade några mystiska burkar. X gick i pension 2006. VADFAN liksom, jag vill bara gå ut med en stor soptunna och svepa ner allting från hyllorna och börja om från början. gör om, gör rätt. men då blir det väl ett liv utan dess like.
mm, sådär har jag det nu. det står liksom lite och stampar jobbmässigt. och kylan och snön försvinner visst aldrig. men i övrigt är det väl inte så tokigt. jag har lånat bra böcker på biblioteket och snart är det helg. och det är ju i alla fall lite ljusare nu. inte för att jag märker det när jag går upp, men numera hinner jag gå långpromenader med hundarna efter jobbet och ändå är det inte beckmörkt ute när jag kommer hem igen.
och med Z kommer vi ingen vart. i fikarummet (som ligger i en annan byggnad än där vi jobbar) så är hon så övernaturligt ÄCKELTREVLIG mot alla andra, det liksom riktigt sprudlar om henne och hon skojar och skämtar med alla och hej vad det går. men här hos oss säger hon inte så mycket som godmorgon när hon (sent omsider) kommer. och häromdagen när hon och M möttes i korridoren så gick hon medvetet emot honom så att hennes skuldra stötte emot hans, sådär som folk gör när de muckar gräl och är ute efter att slåss, typ. men man förväntar sig ju inte att sådant ska förekomma på en civiliserad arbetsplats, så M blev så överrumplad att han inte kom på någonting att säga förrän det var för sent. och hade Z varit normal så hade hon ju bett om ursäkt, men hon är fan inte normal så hon sa förstås ingenting hon heller. det där är lite hennes sätt har vi märkt. att när hon känner sig trängd eller provocerad så ska hon liksom gå alldeles för nära en, för normala människor backar ju undan då, och då känner väl hon sig i överläge eller nåt. TÖNT. i slutet av förra året så blev vi så glada för vi hittade lite kvarglömda platsbanken-papper i skrivaren vid några tillfällen, och tänkte att YES, hon söker sig härifrån, nu är det bara en tidsfråga. men häromdagen hörde jag att hon pratade med några i fikarummet om att hon skulle åka och titta på en lägenhet strax utanför stan "för att få närmare hit till jobbet". så henne lär vi nog få dras med till döddagar.
det ska verkligen bli spännande att se vad en personalvetare från företagshälsovården ska kunna göra med vår arbetsmiljö. ho ho ho.