Vår bebis, min mage.

Fisken är ju till 50% sin pappas gener (och till hundra procent en egen liten individ, bisarrt nog). Min sambo (som jag ska komma på något bra alias till, alldeles strax) ska bli lika mycket förälder som jag.

Däremot är det jag som är gravid (alltså, att folk på riktigt riktigt säger "vi är gravida"?), jag som inte vill gå för snabbt för symfysen, jag som får ont i ryggen på bussen.

Dessutom är det jag som ska trycka ut fisken ur min kropp, och sedan försöka få den att äta på min kropp.

Detta krockar lite med min sambos vänner, som vill klappa magen (jag vill inte att någon klappar magen!) och inte riktigt förstår att de är hemskt välkomna på besök när vi kommmer hem från BB, men inte förrän jag orkar. (Ska jag klämma ut en liten fisk med hela paketet med bristningar och hemorojder, så tänker jag låta mitt hem vara min borg sedan).

Jag förstår ju också, de är nära vänner, de är glada för min sambo, de vill visa glädje och knyta an till fisken redan nu. Men det är fortfarande min mage.

(Ingen av mina vänner har försökt klappa magen, intressant nog. Eller ens frågat om det. Hm.)