Ibland känner jag mig extra ledsen. Och ensam. Speciellt när man får en jävligt cynisk och självisk grej kastat i ansiktet (eller rättare sagt i örat, för det skedde över telefon) när man i stället hade behövt några snälla ord och en eller annan omtanke. Men nej då, i stället agerar man (det vill säga den andra personen) extremt själviskt och ser sin egen pyttelilla del i det hela, som egentligen inte ens är en del i det hela. Och jag har lust att be personen dra åt helvete men jag gör det inte. I stället är jag tyst och tänker att det bästa är att vända andra kinden till. Och så lägger vi på. Och jag tänker att vore det här jag hade jag nu tagit en stund för mig själv och tänkt igenom vad jag sa och hur jag reagerade och så hade jag kanske ringt upp igen och sagt förlåt. Men såhär en timma senare har jag inte hört något. Kul. Skitkul. Och så sitter jag här och undrar om JAG gjort något fel.
Hur som helst så var jag på Kvinnokliniken idag med anledning av det plötsliga magontet jag drabbades av för ett par veckor sedan. Jag har nu fått en förklaring (som även förklarar en del annat) och det känns ju skönt. Sedan medför detta en del osköna saker också, men that's life, I guess. Och det här är egentligen ingen nyhet för mig heller. Det är något jag "vetat" (anat) länge men nu fått bekräftat. Förklara mer en annan gång. Nu ska jag torka tårarna och... tänka på nåt kul.