amningsambivalensen

Har i natt sovit ostört 6 timmar i sträck (!) för att sedan kort vakna till och somna om i ytterligare 2 timmar. Rekordnatt! Detta tack vare att jag 1) Sovit i gästrummet 2) Inte vaknat av mig själv ändå efter några timmar pga sprängfyllda bröst.

Jag har så många gånger längtat efter att sluta amma, att inte behöva vara behövd hela tiden, att få sova mer än några timmar i sträck. Men nu när jag nästan gjort det så känns det lite..sorgligt. Och som att det gick för fort. Tänkte att det här med att börja äta riktig mat tar väl tid, lika bra att börja fasa ut ordentligt så det är klart tills jag börjar jobba. Och så gick det på typ en vecka. Och jag kommer på mig själv med att sakna de där amningsstunderna och liksom vilja att hon ska föredra bröstet framför maten/vällingen. Det är liksom en tid som är förbi, jag har ingen liten bebis längre. Den lilla tjejen hemma hos oss visar vad hon vill, hon försöker ta sig fram (utan att lyckas) och hon sitter på golvet och undersöker den ena leksaken efter den andra. Bara på några månader har det gått från hjälplöst litet knyte till ett barn, och det är ju mest bara roligt men också lite vemodigt.