Jobb.

Det är bättre på jobbet än det var i höstas. Eller så är det bara jag som hanterar det lite bättre, nu när jag åtminstone hittar i lokalerna, känner folk och kan sköta en del på egen hand.

Men sen hör jag om en väns vän som förlorat sitt barn i vecka 24.
"Hon blev sjukskriven i en månad." säger min vän.
"Fy fan vad skönt." tänker jag.

Och det är ju inte riktigt... adekvat.

(Jag tänker också fyfanfyfanfyfan stackars,att sånt får hända. Och jag puttar på magen och ber fisken där inne om en extra spark. Jag är inte alldels empatistörd. Om ni undrar.)