Ã…h, parallellspår! - så gick det

Jag träffade den där förste killen. Han dök upp redan vid busshållplatsen. Det visade sig att vi planerat att ta samma stadsbuss och vi kände igen varandra direkt. Det var ett lättsamt möte och vi skrattade mycket redan från början. Han visade mig till restaurangen som han hade valt och vi serverades ett glas vin ganska omgående. Vi inledde med klassiskt utbyte av artiga frågor och efterhand som timmarna gick blev samtalsämnena mer personliga. Någonstans vid efterrätten berättade han att han var fd amfetaminmissbrukar som nyligen kommit ut från behandlingshem och att han hade ett förflutet som hot shot i den undre världen. En skenavrättning hade satt punkt för den karriären och nu ville han börja om livet. Till på köpet hade hans ex-sambo, tillika mor till hans barn, lyckats läsa våra konversationer och blivit skogstokig över att han planerade att träffa någon annan nu när de äntligen höll på att hitta tillbaka till varandra. Det var nära ögat att jag satte pannacottan i halsen innan jag förklarade att jag trodde kanske att han hade en liten resa att göra för egen maskin och önskade honom lycka till med den. Duktigt av Elaine att backa ur, hon som vanligtvis oftast leker Moder Theresa och tar sig an alla trasiga själar. Men inte denna gången.

Prince Charming därmot visade sig vara en äkta prins. Vi hade en fantastisk middag, fastän jag knappt minns vad det var vi åt. Vi pratade och skrattade och det enda jag tänkte på var att jag ville att han skulle kyssa mig. Jag tog taxin hem strax efter midnatt och mina okyssta läppar längtade tillbaka. Dagen efter sågs vi igen och satt i timmar i min bil och pratade, trots att det var iskallt, innan vi äntligen kysstes och på den vägen är det. Han har tagit Elaines hjärta och hon hoppas verkligen att det här är på riktigt och något som kommer att vara länge framöver. Overkligt, surrealistiskt och alldeles underbart. Välkommen 2013!