Allt är bra. Resan gick bra och julen rullar på. Allt negativt (i alla fall nästan) lämnade jag i Västerbotten. Min mage gillar inte riktigt julmaten men det kan jag stå ut med.
Och vi ska nog träffas, ex-pojkvännen och jag. Naturligtvis ser jag fram mot det. Det känns som om det är något jag vill säga honom men jag vet inte vad. Eller varför. Och kanske blir det inte av att jag ens säger något då vi nog inte kommer att umgås på tu man hand. Träffas vi hos honom vill hans föräldrar och syskon (med familj) också umgås med mig (och jag vill ju hänga med dem också) och motsvarande sker om han besöker mig hos mina föräldrar. Nåja, det som ska ske sker.